Efter Elvis Presleys genombrott i mitten av 50-talet blev det helt otänkbart för många av oss Lidingökillar att bära mössa. Våra nya frisyrer tillät inte det. Det kunde vara hur kallt som helst på vintrarna men vi förblev barhuvade. Fördelen med de tre populäraste hårpomadorna Brylkräm, Safari och White Horse var att de inte frös till is på grund av dess fetthalt. Men jag minns också att örngottet i sängen på mitt pojkrum såg ut som en stor flottfläck efter ett par nätter, så mamma tvingades byta det mycket oftare än när jag hade dixielugg.
En svinkall februarikväll dök en av killarna i gänget upp med nånting över öronen som hölls uppe av en tunn justerbar metallbåge, försiktigt ditpalacerad över den höga blanka Elvisvågen. Vi andra med våra rödfrusna öron frågade var han hade köpt dom. – Hos Steffe!, sa han nonchalant och slängde upp tummen i luften som visade riktningen mot Stefan Larssons Sportaffär på Stockholmsvägen.
Öronlapparna ifråga var av svart manchester, fanns även i brun sådan och kostade bara några spänn. Det dröjde inte länge förrän nästan alla hade köpt sig ett par. Dom svarta var vanligast eftersom de matchade våra skinnpajar. Trenden höll i sej lika länge som de fotbeklädnader som kallades ”slamkrypare” gjorde. De var gjorda av tjock, svart filt med blixtlåsöppning och gummisula.
När min käre svärfar avled 2021, 99 år gammal hittade jag i hans garderob ett par såna där gamla öronlappar av 50-årsmodell. Eftersom han var född 1922 undrade jag när han hade köpt dem. Jag hade aldrig sett honom bära dem efter vi lärt känna varandra 1984, så jag fick aldrig veta hur gamla de var. Modell och konstruktion var exakt desamma som dem jag nämnt från 50-talet. Även det svarta tyget av manchester. De har kommit väl till pass härnere i blåsiga Helsingborg när temperaturen sjunker under nollstrecket, tillsammans med stickad mössa ovanpå för att hålla dem på plats.
När jag denna gråmulna, ruggiga söndag ger mig ut på min dagliga promenad har jag dem på. Jag har även min iPhone i byxfickan. Den köpte jag begagnad för ett par år sedan och har även stegräknare. Denna elektroniska finess hade jag tidigare raljerat lite över med att skriva en dikt som löd: Jag äger ingen stegräknare / jag förlitar mig helt på tiden /, vi går och går, dagar veckor och år, jag befinner mig ständigt bredvid den. / Jag vet inte hur många steg det hittills blivit i mina dar, / ej heller vet jag, och vill inte veta, hur många steg jag har kvar.
Men när jag nu i min ”nygamla” mobil fått en stegräknare på köpet hann jag inte gå särskilt långt förrän jag tyckte min tidigare dikt lät både förmäten och mossig. Idag både fotograferar jag med mobilkameran och har daglig koll på min stegräknare. Det brukar bli sådär 8000 steg per dag, vilket motsvarar runt 5 km.
Så lång blev även dagens gråtrista, regniga promenad. Åtminstone första etappen.
Hemma igen fäller jag ihop paraplyet, tar av mig mössan och upptäcker till min förskräckelse att öronlapparna saknas under den? - Vad ända in i ...!!! Efter ytterligare nån svavelosande harang minns jag, och blir dum-stum. För vid ett tillfälle under promenaden blev jag så pass varm att jag tog av mig mössan och hängde öronlapparnas stålbygel över ena jackärmen, på samma arm som jag i vinkel höll paraplyet. Satte på mig mössan igen och fortsatte hemåt. Jag minns också att det vid ett senare tillfälle slutade regna så jag fällde ihop paraplyet och använde det som spatserkäpp.
Det måste varit då som det hänt, att öronlapparna obemärkt glidit av från jackärmen och via paraplyet fallit ner på marken. Jag har ett svagt minne av var detta kunde ha skett, så jag tvingas gå samma väg tillbaka, nu med blicken nere i den våta asfalten. Passerar några gamla tomma papprör efter förra årets nyårsraketer, en och annan pizzakartong och annat mer eller mindre vardagligt avfall som hör vår tid till. Efter cirka en kilometer, där jag tror att regnet upphörde, ligger svärfars öronvärmande minne på trottoaren! Jag fylls av en intensiv lyckokänsla och i mitt inre kan jag se honom le över vår återförening.
