Jonas Lundgrens vilseledande debattinlägg (2025-02-03) lämnar en minst sagt vämjelig eftersmak.
När Daniel Källenfors tydligt tar ställning mot såväl historisk som samtida antisemitism, känner Jonas Lundgren “ett behov av att lämna tillställningen.” Det är förstås mycket anmärkningsvärt. Inte blir det bättre av att Jonas känner sig manad att, med en blandning av insinuanta feltolkningar och rena lögner, förvrida verkligheten.
Trots försök att ge sken av att Vänsterpartiet “håller rent” från antisemitism, talar verkligheten ett annat språk. Partiet, vars föregångare SKP vid tiden för andra världskrigets utbrott stödde Sovjetunionens och Nazitysklands gemensamma expansionism under
Molotov–Ribbentrop-pakten, har även i vår tid djupa problem med antisemitism. Problemen är minsann så pass djupa att Judiska Centralrådet i oktober 2024 beslutade att inte längre bjuda in Vänsterpartiet till minneshögtider, med motiveringen att antisemitismen inom partiet inte bara är ett problem hos enstaka individer utan har rötter som går djupare.
“Vi håller rent mot antisemiter,” skriver Jonas. Men hur ser den renhållningen ut egentligen? Uteslutningsärenden drar ut på tiden, tillrättavisningar uteblir, och lokala partistyrelser som sluter gång på gång upp bakom partikamrater som uttryckt sig antisemitiskt. Resultatet? Ett parti som misslyckats kapitalt med att hantera antisemitism inom de egna leden, men som likväl har fräckheten att slå sig för bröstet för sin påstådda antirasism. Hyckleriet är gränslöst.
Judar i Sverige känner idag en stark oro för trakasserier och våld. En rapport från Judiska Centralrådet i samarbete med analysföretaget Infostat visar att mer än fyra av fem judar i Sverige känner otrygghet inför att bära judiska symboler offentligt. En klar majoritet oroar sig för att utsättas för antisemitism. Tre av fyra fruktar att någon i familjen ska drabbas. Åtta av tio undviker platser som känns otrygga på grund av antisemitism. Malmö nämns i rapporten, liksom förorter med stor befolkning med ursprung i Mellanöstern. Men det viftar Jonas obekymrat bort, och hävdar arrogant att det minsann är samma antisemitism som i medeltida Europa.
Inget nytt under solen, alltså? Nja, om det inte vore för att Forum för levande historia har kunnat visa att antisemitiska attityder minskat i den svenska befolkningen i stort mellan 2005 och 2020, men att dylika attityder fortfarande är utbredda i vissa grupper, med personer med muslimsk religionstillhörighet som den tydligaste gemensamma nämnaren.
Den importerade, primärt muslimska antisemitismen, i den mån den existerar, är enligt Jonas “snarast en import från Europa och nazisterna i Tyskland”. Detta är ett chockerande uttalande, som vittnar om en historielöshet så grov att den antingen tyder på grov okunskap eller en aktiv vilja att vilseleda de föga insatta. Antisemitismen har haft en framträdande roll i den muslimska världen i alla tider. Judar utsattes för omfattande diskriminering och våldsamma pogromer i Nordafrika, Levanten och på Arabiska halvön i hundratals år innan grundandet av det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet.
Och låt oss för all del inte glömma Vänsterpartiets indirekta inblandning i den fruktansvärda konflikten i Mellanöstern. Sida-pengar från partiets biståndsorganisation har i flera år gått till projekt med koppling till den palestinska organisationen DFLP, som deltog i Hamas massakrer och gisslantagning i Israel.
På kvällen den 7 oktober 2023, när liken av offren för Hamas fasansfulla angrepp på bland annat kibbutzer och en musikfestival ännu inte hunnit kallna, och Israel fortfarande kämpade för att återta kontrollen över sitt eget territorium - innan en enda civil Gazabo hade fått sätta livet till i detta hemska krig - hade Jonas redan bestämt sig. På plattformen X kallade han Israel för en “folkmördarregim.” Jonas hade alltså redan bestämt sig för vad som skulle ha skett, innan det ens hade skett.
Jonas Lundgren äger förstås rätten till sina egna uppfattningar om sakernas tillstånd, men att påstå att man “aldrig [kan] ursäkta antisemitism och andra vanföreställningar om staten Israel” framstår, mot bakgrund av det ovannämnda, som direkt löjeväckande.
Jag vet att Jonas har ett genuint engagemang inom lokalpolitiken på Lidingö. Jag vet också att Lidingö Nyheter företrädesvis inte syftar till utrikespolitisk debatt. Det är därför särskilt upprörande att del av det jag uppfattar som en fokusförskjutning från nazisternas illdåd under Förintelsen, ett förminskande av den i dag grasserande antisemitismen inom vänsterpolitiska och muslimska kretsar, samt ren smädelse om påstådda problem med islamofobi inom mitt parti.