Uffe har precis slagit med det runda slagträet och springer allt vad han pallar. Bollen har gått långt förbi skomakarns tomt och alla lubbar som yra höns och letar efter den. Bittan som är brännare står och hoppar och skriker att den ligger i syrenbuskarna men fattar samtidigt att Uffe kommer hinna varva hur lätt som helst. När han är i mitten på sista rakan tvärstannar han plötsligt, pekar och skriker jublande med andan i halsen.
– Farbror C! Farbror C kommer!
Alla rusar åt samma håll, bort till den vita grinden. Därinnanför ligger en liten faluröd stuga med vita knutar, omgiven av fruktträd och välskötta blomsterrabatter med ringblommor och pioner. Eftersom Pyret hittills inte har sett nån människa därinne blir hon förvånad och nyfiken när hon nu hör frasande fotsteg på den välkrattade grusgången.
Alla dom större barnen står och hoppar och skymmer henne så det är först när hon hör grindens knarrande gångjärn och alla skingras lite som hon ser honom. Hennes första intryck är att han ser ut som nån detektiv från serietidningarna. Smal, med skarpa ansiktsdrag, hatt, trenchcoat med skärp runt midjan. Barnen har bildat en ring runt honom, står tysta och väntar på att han skall ta till orda.
– Vacker kväll, säger han. Han förväntar sig nog inget svar, men Eivor svarar i alla fall
– Ja, visst e de!, mest för artighets skull.
- En fin kväll för brännboll, fortsätter han. Alla instämmer.
– Dej känner jag inte igen, är du ny här? Pyret nickar lite blygt där hon står inklämd mellan dom andra. Hon har blivit strängt uppmanad hemifrån att aldrig prata med främmande vuxna, att se upp för ”konstiga farbröder”. Visst verkar han lite ovanlig den här mannen tycker hon, men han är ingen vanlig ”pilsnergubbe” i alla fall, det syns ju lång väg .
– Ja hon är ganska nyinflyttad, hör hon Lelle säga.
– Snabb som en vessla, svår att bränna, tillägger han. Sen blir det tyst en stund och dom står och skruvar på sig, väntar på något, kanske bara att tystnaden skall brytas.
– Svår att bränna, upprepar mannen lite svagt och tankfullt.
– Ja, ni ränner och bränner ni, säger han… - och har man en gång blivit bränd så… Man bör både sky och fly elden. Men ni kanske rentav redan känner till uttrycket ”bränt barn skyr elden”? säger han med ett lite finurligt leende.
Det uttrycket har nästan alla av dom hört men det är mest dom vuxna som vet vad det betyder. Själv har Pyret mest hört den andra tokroliga varianten i skolan, den där att ”bränt barn luktar illa”, men det behåller hon för sig själv.
Plötsligt lirkar mannen sakta upp rockskärpet och hon ser att barnens ansiktsuttryck förändras, blir än mer förväntansfulla. Han fortsätter med att knäppa upp knapparna i sin långa rock, viker den åt sidan och kör ner handen i kavajfickan. När han tar upp den igen, nästan som en trollkarl ser det ut som han håller en kortlek i den, några ovanligt stora tjocka, gula kort formade till en solfjäder. Alla barnen jublar och han sträcker fram handen åt några och låter dom ta av dem.
– Och så lovar ni nu att dela riktigt lika. Gärna med ett par extra rutor åt er snabbfotade, nyinflyttade kamrat, säger han och försvinner bortåt kvarteret.
Det blir nästan en halv chokladkaka var och när dom sätter sig ner på sina jackor vid brännrutan och tuggar för fullt så kan Pyret inte låta bli att fråga dom om hans konstiga efternamn.
– Se? Farbror Se, som den där veckotidningen i kiosken? Alla skrattar.
– Nä, Farbror C ere´! Bokstaven C, som i Cloetta. Han jobbar där serru´, säger Kajan med chokladen rinnande ur mungipan.
