Efter lumpen började han på konstskola. Det var hon som hade överraskat med att skicka in några krokiteckningar han gjort av henne. Han blev kallad till intervju och antagen. Häpnade över hennes djärva tilltag, men inte utan en svag känsla av missmod. Att utsättas för något som var helt utom hans egen kontroll hade aldrig tilltalat honom. Medan hon själv inte alls verkade ha problem med det. Det hade hon bland annat visat i sina känslosvallande kärleksbrev när han låg inkallad.
Hon hade fått anställning på den kända reklamfirman som haft stor framgång med sin annonskampanj av den lilla franska bilen Renault 4L. Det skedde på en fest där hon råkat nämna att hennes kille ägde en, blivit tillfrågad och tackat ja till att ställa upp på bild i en annons för bilen ifråga. Det blev upptakten till deras första gräl. Han hävdade att det skulle skada hans anseende på konstskolan att vara tillsammans med en tjej som ”sålt sej till den kommersiella reklamvärlden”! Hon blev arg och undrade om han blivit ”vänstervriden redan innan han börjat på skolan ifråga? – Och förresten, vem är den där mystiska tjejen med det ovanliga namnet? Hon som också har skrivit sitt namn i din studentmössa? I försök att ta udden av den obekväma situationen svarade han att hon varit hans stora passion några år i ”hans tidigare liv”,... men helt oväntat gjort slut när hon såg honom sitta och spela luffarschack med en annan. Då brast hon ut i ett befriande skratt och osämjan var över för den gången.
Men efteråt gick de båda och grubblade ängsligt på det som hänt.
Han: - Borde jag berättat sanningen? med risk för att..., ja med risk för vad?
Hon: - Det där han sa, var det verkligen ett skämt? Om inte, så kvarstår frågan. Vem var, eller är hon?
Lite motvilligt gick han med på hennes medverkan i reklamkampanjen om den s.k. ”Skrytbilen”, som redan hunnit bli så populär att den i svensk folkmun fått namnet ”Laban”.
Fotograferingen ägde rum i Fredhäll, i närheten av reklambyråns fotoateljé.
Hon: - Visst var det lite festligt att få vara med på bild i den där kampanjen, men jag tror knappast den bidrog till att dom kammade hem reklamutmärkelsen ”Guldägget”.
Redan ett par veckor efter terminstart skulle det bli maskerad på konstskolan. Temat löd: ”På liv och död”. De funderade på kända kärlekspar de sett på film, teater och opera. Elvira Madigan och Sixten Sparre. Romeo och Julia. Carmen och don José (samt rivalen, matadoren Escamillo).
Hon tyckte att han på fotot i sin blåa permissionsuniform påminde lite om löjtnant Sixten Sparre. Han tyckte att hon med sitt svarta hår och bruna ögon skulle bli perfekt som Carmen. De spelade ett parti snabbschack om saken och han vann. Så nu väntade förberedelserna. För hans del inte utan vissa problem, eftersom han av de båda männen i passionsdramat valt att gestalta matadoren. Hur i hela fridens namn skulle han fixa till tjurfäktarens granna, glittrande dräkt? Han tog hjälp av en liten bok som hette ”Olé olé”. Den hade hon fått av en gymnasielärare som avslutningspresent. Själv hade han tyckt det var mycket märkligt av en lärare att ge en av sina elever en bok i detta ämne och misstänkte att det inte bara berodde på hennes höga slutbetyg i spanska. Men detta behöll han för sig själv. Ville helst inte veta mer om den saken.