Hon fick snabbt svar från London. Larry Wilson, som den amerikanske ADn på reklamfirman GET IT hette, ville ha ett personligt möte med henne. Han erbjöd sig att betala resan. Flight or ship? Your choice.
I förebyggande syfte hade hon tagit reda på vilka konstkolor i London som kunde vara tänkbara för hans del. Det fanns många att välja på. En av de mer kända var ”Central Saint Martins”. Larry hade nämnt en annan lite mer udda som hette ”Sidcup Art College”. Den hade blivit särskilt känd eftersom Rolling Stonesgitarristen Keith Richards gått där. Den kanske skulle kunna locka honom lite eftersom han föredrog Stones framför Beatles. Han kunde samla ihop några målningar han gjort på konstskolan eller från den pågående utställningen på ”Galleri Händer” på Hornsgatspuckeln.
Från den hade till och med hans namn nämnts i en recension i Aftonbladet. Sen hade han ett helt nytt porträtt av henne som ..., förresten, av henne? Själv kunde hon inte känna igen sig i ett enda penseldrag. Han påstod att det var starkt inspirerat av en känd irländsk konstnär som hette Francis Bacon. Hon trodde först att det bara var hans självironiska artistnamn eftersom hon tyckte sig kunna urskilja antydan till en rå baconskiva i det groteskt förvrängda ansiktet. Som skulle föreställa henne!
Själv föredrog hon den rådande svenska fotorealistiska konsten, med motiv som ofta hade en talande text till. Som tavlan med skolklassen i sina bänkar där alla tittar allvarsamt mot betraktaren. Som förväntas ställa den fråga som faktiskt är tavlans titel. Den hade han däremot bara ryckt på axlarna åt och avfärdat med att man lika gärna kunde spara färgkostnaderna och istället ta en diabild med Kodaks knivskarpa färgfilm. Då hade man till på köpet gynnat den amerikanska så lukrativa fotokoncernen, sa han ironiskt.
Även inom filmval hade de börjat gå skilda vägar. Vissa kunde de se tillsammans. Som ”Moment 22” och ”Easy Rider”. Men oftast gick de var för sig. För hans del blev det då på den lilla biografen Bostock nära Stureplan där de ofta visade äldre svart-vita filmer. Där hade han sett Ingmar Bergmans 50-talsfilm ”Det sjunde inseglet” som handlade om Digerdöden. Speciellt scenen där Riddaren spelar schack mot Döden på stranden hade fascinerat honom och givit uppslag till ett eventuellt framtida konstprjekt som han behöll för sig själv.
Hon föredrog engelska och amerikanska glättiga 60-talsfilmer. Gärna med vackra kläder och lika vackra skådespelare. Som ”Frukost på Tiffany´s” och ”My fair Lady”. Båda med Audrey Hepburn i huvudrollen. Även deras egen klädsel avslöjade en hel del om vart det var på väg. Det som tagit sin början på maskeraden med Carmen och Grottmannen hade nu hunnit ikapp samtiden. Hon var svag för Mary Quants och Sonia Rykiels moderna stil, medan han föredrog nåt begagnat militärplagg från Impo eller en så kallad ”murarskjorta” från Klara Arbetarbod på Gamla Brogatan. De kom alltmer att utgöra en stark kontrast till sina yttre. Precis som de gjort på maskeraden när de träffades.