När jag idag möter unga pappor med barnvagnar på promenad blir jag ofta varm inombords. Inte för att jag var ung precis när jag själv gjorde det, nej, nästan ”halv gubbe” som vissa lustigkurrar brukar benämna livets ekvator. Det vill säga 50 år. Jag skulle själv fylla 49 när jag blev pappa, för första och enda gången. Min glädje var överväldigande från första stund liksom mitt deltagande i alla nya sysslor.
Redan på Karolinska hade jag fått beröm av personalen när jag för första (men långtifrån sista) gången i mitt liv bytte blöjor på sonen. Och när jag sedan började åka buss i Stockholms innerstad med barnvagnen blev jag ofta tilltalad av äldre damer som gärna ville se dess innehåll, för att i ord och andra lite lustiga läten uttrycka sin stora förtjusning. Det hände till och med att jag fick hjälp av någon äldre herre att lyfta ner vagnen till trottoaren. (bussarna hade inte det dom har idag för att underlätta detta). Jag blev till och med intervjuad av en ung kvinnlig journalist på Sergels Torg som undrade hur jag upplevde att som nybliven pappa gå omkring med barnvagn ute på stan, sådär mitt på dagen. Detta var 1991 och ännu inte alltför vanligt.
Efterom jag jobbade som frilansfotograf under denna period kunde jag rätta mina arbetstider ganska bra till min nytillkomna papparoll. Jag hade en liten ateljé i Fredhäll dit jag brukade dra barnvagnen via Rålambshovsparken och lyssna av telefonsvararen, med hopp om nya jobb. De var oftast från mina båda stamkunder, bokförlaget Natur och Kultur och Naturskyddföreningen. Ibland från en och annan reklambyrå eller privatpersoner som ville ha porträtt av sina barn. De enklaste ateljéfotograferingarna och mörkrumsarbetet kunde jag utföra medan sonen sov och endast pausa för blöjbyte, nappflaska och lite gull.
När han blev lite större blev det än mer lustfyllt att ägna mig åt honom. Så pass mycket att kameran ofta fick vänta ännu längre än tidigare. Jag och hustrun hade börjat högläsa små böcker om Muminfamiljen för honom och jag hade tecknat, målat och klippt ut de små figurerna i kartong som vi lekte med på golvet i ateljén. Han lärde sig snart ljuden Muuumin och lilla Myyyy, medan Snusmumriken fick finna sig i att vänta ett bra tag med sitt krångliga namn. Men istället kunde jag i hans namn dra någon munter låt på mitt munspel. Det var så roligt att om någon ringde från Natur och Kultur om något jobb och fick höra vad vi höll på med så bad de om ursäkt och att få återkomma. Det bör kanske tilläggas att det övervägande var kvinnor i alla åldrar som då jobbade på det välkända bokförlaget och att jag på ett tidigt stadium besökt dem och visat upp den lille, som alla fick hålla i sin famn. På vägen hem låg även förlagets gratulationsbok med goda råd i barnvagnen.
