Tre månaders Handelskrigsvila. Så lyder rubriken för dagen. Krigsvila, vilket absurt ord! Tre månaders respit (?) ... tills kriget återupptas med nya ”utvilade” krafttag.
Inte helt utan anledning dyker Carl Milles kända staty ”Europa och Tjuren” upp i sammanhanget. Som tankebild i mitt huvud denna dag, finns skulpturen ända sedan 1926 som bronsfontän på Stora Torg i Halmstad. Den bygger på en gammal grekisk myt om när guden Zeus, (i en tjurs skepnad), rövar bort prinsessan Europa. Zeus var den allra mäktigaste av de 12 olympiska gudarna och ansågs besitta flera goda egenskaper, bl.a. rättvisa. Han agerade som skiljedomare i konflikter mellan gudar och människor, och hans namn åberopades i eder och avtal med uttryck som; ”Vid Zeus”, fritt översatt ungefär; ”Gode gud”. Men han hade även en del lite sämre, rent mänskliga egenskaper. Bland annat med sina flera utomäktenskapliga kärleksaffärer.
Med andra ord, enligt dagens mått en rätt ”mänsklig gud”. Med sin hustru Hera fick han tre barn, bland dem ”rötägget” Ares. Han var krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud och i så hög grad representerar flera drag hos dagens bägge kulturfientliga despoter från öst och väst. Det enda jag har dem att tacka för, är att jag tvingats återuppta mina bristande historiska kunskaper.
För att samla kraft inför detta sträckläste jag den fantastiskt fina debutromanen ”Din vilja sitter i skogen” av Mattias Timander”, (som om ett par timmar när jag skriver detta kåseri finns på plats i Gustaf Dalén-salen på Lidingö Stadshus).
Efter denna Norrländskt spirituella glädjekälla orkade jag ge mig i kast med ”Staten” av den grekiske filosofen Platon, som jag lånat på biblioteket. Den är skriven i dialogform där författaren, tillika eleven Platon påtagit sig rollen som sin föregångare och läromästare Sokrates, som ju själv inte har efterlämnat något i skrift.
Min tanke var att jag genom denna bok skulle få lite mer kunskap om själva grundbegreppet ”statsskick”, och på så vis få en viss förståelse för varför världen idag ser ut som den gör. Jag har ju tidigare mest läst ganska beklämmande dystopier, som Aldous Huxleys ” Du sköna nya värld” och ”George Orwells” 1984. Men dessbättre även en klassiker som varit både lärorik, lite rolig och på sitt sätt dagsaktuell. Det var Voltaires satir ”Candide”, med den smått ironiska undertiteln, ”den bästa av världar”.
I lite ljusare stunder brukar jag påminnas om att jag som svensk 82-årig medborgare kanske har fått uppleva ”det allra bästa Sverige”.