”Den enkla vägen eller den rätta?”

Kommentarer

1. Intressant att läsa Tinas texter, som krönikan ovan. Jovisst kan man känna igen sig i mycket, dock inte i allt. Åldern tar ut sin rätt.
   I likhet med många seniorer åker jag med Servicelinjen 921 och 923, även kallad Vinkbussen eller Antikrundan. Chaufförerna på dessa bussar är en särskild sort, de vet att de har med sköra äldre människor att göra och anstränger sig för att inte köra förrän den äldre har hunnit sätta sig t.ex. och nästan jämt frågar de om det går bra när jag ska backa med rollatorn och försiktigt kliva ned från bussen. Höjden varierar ju alltid. Men det funkar för ett visst samspel råder mellan förare och passagerare.
   Denna vinter har varit exceptionell. IceBugs har jag på mig för jämnan. En dag missade jag på morgonen och satte på mig andra skor för vägbanan såg ju hygglig ut från mitt fönster, och jag skulle bara åka buss till C tor. Men när jag var klar på stadshuset och gick ut bakvägen, såg gångvägen från bilparkeringen rätt gåvänlig ut. Men lite längre fram upptäckte jag att jag befann mig på en sluttande isbana. Det var försent att gå tillbaka och jag kunde fortsätta heller. En ung kvinna upptäckte min belägenhet och frågade ”Behöver du hjälp?”
   Jag hade då nått fram till ledstången och trodde att jag skulle klara att hålla mig i den med ena handen – jag hade ännu inte hunnit sätta på mig vantarna- och i den andra höll jag rollatorn. Då blev jag tvungen att tacka ja till hjälpen som erbjöds mig. Och flera gånger upprepade jag hur glad och tacksam jag var. Hoppas du läser detta! Nästan framme vid Bussgatan stod en bil från Lidingö Stad och den kommunanställde såg att ytterligare en hand kunde komma till pass på den allra sista sträckan. Både till dig och den unga kvinna som först ryckte in vill jag passa på att framföra mitt varma tack för att ni räddat min dag. Annars hade jag nog kanat nedför hela gångvägen med rollatorn.
   Man lär sig, kanske. Till nästa gång åtminstone.
   Karin Wallgren

   Svara

2. Intressant. Tänkt på detta flera gånger, lite kopplat till jantelagen. Jag tycker mig se en kulturell koppling där vi inte vill ta en för besvärande plats i samhället. Vi vara till lags. Det besvärliga som vi måste kämpa med är omöjligheten att vara alla till lags. Ofta tummas det på den egna personen. Men ibland brister den gränsen om vi blir så tvingande att vara obekväma mot ngn annan. Ofta uttrycks det med en högre ton än nödvändigt för att vi ska skydda oss själva och framförallt dölja vår rädsla för att vara obekväma.

   Svara

3. Det här knepet fungerar för mig men jag vet inte hur det skulle fungera för andra som måste kämpa med små förtretligheter var dag. Det är ju en jobbig tid vi lever i. Hur ska det gå med än det ena, än det andra? Normal hänsyn krävs människor emellan – det är en självklarhet som inte skulle behövas sägas här rent ut.
   Jag ser mig själv lite på distans; och ser det ironiska och ofta rätt komiska i vardagliga situationer. Och jag försöker undvika att ta mig själv på alltför stort allvar. Jag har levt tillräckligt länge för att inse den nödvändigheten. Folk är så rädda att göra bort sig numera. Inte jag numera, bara en följd av att ha varit med så länge och känner istället en viss ödmjuk tacksamhet.

   Svara