Alla går vi och bär på våra små egenheter. En del av dem utan vi ens är medvetna om att vi har. Men som kanske någon i vår omgivning nån gång påpekat med orden: - Vet du om att du...? Eller: - Är du medveten om att du...? I vissa fall kan man känna sig ertappad och överraskad. Om man inte blir det har man förmodligen själv varit medveten om egenheten ifråga och svarar med ett (antingen sannings- eller osanningsenligt): - Javisst serru, de e en gammal vana ja har.
En och annan egenhet kan vara så udda och märklig att vi helt enkelt föredrar att behålla den för oss själva. Rädda som vi ofta är att bli betraktade som alltför udda. Men sen finns det ju en och annan som berättar öppet om sina egenheter, nästan koketterar lite med dem eftersom de tror att de är så unika att ingen annan besitter dem. Vad man betraktar som en egenhet hos sig själv och andra är naturligtvis helt upp till var och en. Likaså om man vill behålla den, kanske rent av låta den förbli en hemlighet. Men den kan ju även förvandlas till nyfikenhet. Ja, nyfikenhet på hur den kan ha uppstått.
Jag har ett par mysko grejer som jag tror mig veta hur de har uppkommit. Den första handlar om cykling.
Efter en allvarlig olycka med min gamla Crescent som resulterade i hjärnskakning, några stygn i hjässan och tre dagar på lasarettet cyklar jag alltmer på min lilla minicykel som har ”lägre fallhöjd”. Den heter Kalkhoff och jag fick den av portvakten när vi flyttade från Stockolm eftersom den skulle slängas. Den är gammal, säkert 60-tal och utan växlar. För övrigt helt brukbar men lite jobbig i uppförsbackar. Men jag tror mig ha kommit på en metod i dessa som jag tycker underlättar min med åren bristande muskelstyrka i benen. Metoden går till på följande sätt. När jag kommer fram till backen ifråga vrider jag i snabb takt styret växelvis åt höger-vänster-höger vänster o.s.v. medan jag trampar. På detta sätt ”slingrar jag mig ormlikt” upp med hjälp av framhjulets snabba ryckiga rörelser. Detta gör att jag oftast lyckas ta mig upp för backen utan att kliva ur sadeln. Det kanske finns nån fysikalisk- dynamisk förklaring på detta ”fenomen”, men fysik och matte har tyvärr aldrig varit min starka sida. (Om någon läsare av detta besitter sådan kunskap så hör gärna av er med en förklaring.)
Den andra ”egenheten” är följande: På mina promenader brukar jag testa min avvikelse av stegens riktning på följande sätt: Några gånger under promenaden blundar jag medan jag går, och räknar då (tyst) för mig själv; ett-å-två- å- o.s.v. till tio (ungefärliga meter), varpå jag öppnar ögonen igen och ser om jag ännu befinner mig på rätt kurs. Det händer sällan att jag hamnar utanför den ca en och en halv meter breda gångbanan. Denna ”egenhet” utövar jag naturligtvis bara på rakstäckor när jag är säker på att inga cyklar, elsparkcyklar eller lyktstolpar är i sikte.
Jag tror att denna, min säkert rätt ovanliga test uppstod efter att jag en gång med bilen blivit påkörd bakifrån, och ådrog mig en lindrig whiplash-skada som gjorde att mitt balanssinne rubbades lätt. Genom vårdcentralen fick jag då tio akupunkturtimmar som mirakulöst avhjälpte åkomman i fråga. Men ersattes av denna märkliga ”egenhet”, som jag fått för mig är bra för både balans - och egensinnet.
