En av mina högsta drömmar är att bli författare, att få göra det jag älskar och kunna leva på det.
Jag är inne i perioder där jag skriver dagligen, sen kan det bli tyst ett tag för att sen återvända framför tangenterna. Trots pauser så är det ändå ett ständigt pågående arbete i mitt huvud. Nya idéer och tankar kommer ständigt till mig och ju mer jag skriver desto mer utvecklas både jag och mitt skrivspråk. Vilket ju är förhoppningen med.
Men jag återkommer till vägskäl, där jag antingen behöver vara nöjd med mitt arbete, eller måste bestämma mig för att ännu en gång pausa ett år med texten för att sen komma tillbaka och bearbeta. Och jag finner mig med vissa av mina texter, aldrig bli helt nöjd.
Varför blir det så?
En av anledningarna är förmodligen det jag nämnde här ovan, att jag utvecklas och därmed gör sättet jag skriver på det med. Men jag tror att en annan anledning är hetsen kring perfektion som omger oss i dagens samhälle. För människor idag är så offentliga med sina framgångar och vad de åstadkommit. Det är svårt att inte jämföra sig med och bortse från sen när man själv sätter sig med sitt eget skapande.
Många strävar efter att nå upp till det svårmätta ideal – att vara den perfekta anställda, den kreativa själen, eller vara en inspirerande författare. Men jag känner att med den strävan riskerar vi att förlora våra enskilda kreativa idéer. Den unika idén jag hade blir jag helt plötsligt inte nöjd med för att jag såg en annan aspirerande författare arbeta på ”något bättre”. Den ständiga jämförelsen med andras liv, som oftast är polerade, skapar en illusion av perfektion som är omöjlig att leva upp till.
Jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på den äldre generationens författare och skribenter som endast skrev från sin stol i sitt arbetsrum med närmaste miljö som inspiration. Kanske vi tack vare närheten till världen via sociala kanaler har möjligheten till en större källa av inspiration idag, men samtidigt blir det övermäktigt och svårt att kanalisera. Och även en jämförelse.
Kanske är det dags att vi börjar omdefiniera vad framgång och nöjdhet verkligen innebär. Istället för att se på andras liv som en mätsticka för mitt eget, bör jag fokusera på min egen resa. Det är okej att vara där jag är just nu med min text. För det är trots allt min.
Så nästa gång jag står vid vägskälet när jag skriver mina böcker, ska jag påminna mig om att det är okej att faktiskt sätta punkt för det arbete jag gjort. Det är okej att vara nöjd, för det blir sällan perfekt. Och om det någon gång känns jäkligt bra, nästintill perfekt, så ändras känslan med stor sannolikhet ett halvår senare när man ser tillbaka på utkastet.
Jag tror att jag behöver släppa taget och låta mina verk förbli som de är just när jag skrivit om dem för tredje gången, för min egen frids skull.