Jag sitter på den sedvanliga 238:an på väg till Lidingö centrum från Näset. Jag har ett ärende där och jag bestämde mig för att skjuta fram det till kvällen. Det är nämligen något särskilt med att åka buss när mörkret fallit. I alla fall för mig. Det ligger en stillsam tystnad över ön då som jag uppskattar att titta ut på genom fönstren. Det är även ett lugn som märkbart nästan precis infunnit sig efter en trolig hets och stress. Fyllda bussar som motigt tagit sig över bron på den isiga vägen och som, utan tvivel, har spridit trötta människors samtal i telefonen om vad som måste inhandlas inför kvällens middag. Men just då, när kvällen lagt sig som ett kallt täcke på staden så händer något. Och det är då jag ger mig ut. Gärna utan hörlurar för att höra tystnaden. Det väcks en nyfikenhet under bussresan som vill ta mig in till förbipasserande hem. En förundran växer över hur vackert öns hus och lägenheter lyser upp i mörkret. En undran finns över vad människor gör där inne i värmen, just då.
Bussen stannar till vid en hållplats och släpper snarare av än tar ombord. Ändå är det en dubbel buss som har den folktomma turen. Men det gör ingenting. Bakre delen dras följsamt efter i kurvorna och jag hör snön som släpar med utanför. När bussen stannar till vid nästa hållplats letar min blick sig in i ett stort hus med vita knutar. De försvinner i den omringande snön och man vet nästan inte var husets kanter slutar och snön börjar. Men en ljusslinga i vackert sken drar en tydlig linje och slingrar sig runt varje krök och vrå. I mörkret står huset ståtligt och har dragit sitt strå till den vintriga stacken. Det är nämligen nästan var och varenda boende på ön som gjort det. En underförstådd uppgift som ingen uttrycker verbalt. Det bara sker. En efter en har vi satt upp ljus, inte bara för att lysa upp, nej det är något mer. Det är en inbjudan. För oss där ute i mörkret, på bussen på väg, att få följa med in i värmen och i tanken dela en kopp kokande kaffe eller en lussekatt.
När jag går av från min hållplats är jag i en känsla av gemenskap. Där i mörkret och i ensamheten har jag för en stund suttit vid bordet hos familjen Lind på Rörgatan och sett charader framför spisen. Vidare till den äldre damen på Bovägen som, vad det såg ut som, hade en ensam stund vid köksbordet och där jag för ett kort ögonblick kunde hålla henne sällskap.
Och när bussen gått vidare längs sin resa är det fortfarande oklart vad pappa Lind försökte improvisera och om damen verkligen var ensam. Kanske hennes sällskap kom tillbaka från där han varit? Men det är inte det som spelar roll. En tyst gemenskap tack vare ljuset, men även mörkret ligger som en varm filt över ön. Sätt dig på bussen och se ut, kanske du ser den med.