När jag var i Rom för många år sedan fick jag på en husfasad se en skylt där det stod: ”Här bodde Henri Stendhal” (och något årtal). Jag hade hört namnet tidigare men visste inte vem det var, tyckte det lät lite svenskt men upptäckte att stavningen på efternamnet inte riktigt stämde med svenskan. Att det var ett h som ställde till det, precis som i mitt eget efternamn.
Väl hemma tog jag reda på att han var en mycket välkänd fransk författare, som i sin ungdom dessutom varit officer i Napoleons armé.
Ytterligare några år senare, på väg till Venedig hade jag i bagaget en av hans böcker som heter ”Om kärleken”. Jag fascinerades av denna bok som behandlar det vitt omskrivna ämnet på ett så helt nytt och ovanligt sätt, att det nästan kändes som att läsa om kärleken för allra första gången.
När jag en dag, (21 maj 2003) var inne hos en vykortssamlare här i Helsingborg och fann ett lustigt kort tänkte jag genast på ovan nämnda Stendhal. Det nästan lite karikatyrmässiga kortet föreställde nämligen den dåvarande franske generalen Jean-Baptiste Bernadotte, som ju liksom Stendhal kämpade i kejsar Napoleons armé. Han skulle sedermera gifta sig med Desireé Clary, bli svåger med Napoleons bror Joseph och slutligen även bli vår svenske kung Karl XIV Johan.
Jag undrar förstås om de möttes nån gång därute på slagfältet, den blivande författaren och kungen, innan de slutat slåss och kärleken tagit vid? Ja, om det kanske rentav var den som fick dem på bättre tankar?
Det brukar ju ofta vara så, ... även om stridbarheten onekligen kan blossa upp på nytt vid senare tillfällen och då ofta av helt andra orsaker än de tidigare.
Det blivande kronprinsparet Jean-Baptiste och Desireé landsteg i Helsingborg 20 oktober 1810.
1818 kröntes han till kung Karl XIV Johan och drottningens svenska namn blev Desideria.
Hon vantrivdes i Sverige, lämnade sin man och sonen Oscar och flyttade tillbaka till Paris. Många år senare återvände hon och trivdes då bättre, tillsammans med sina många barnbarn.
Det florerar en tokrolig historia med ytterst tvivelaktig sanningshalt: När drottningen vid ett senare tillfälle gjorde ett officiellt besök i Skåne hade bönderna under det ovanligt nederbördsfattiga året 1827 drabbats av svår torka. Landshövdingen hade därför uppmanat skåningarna att de när drottningens kortege passerade skulle ropa: ”Vi vill ha regn! - Vi vill ha regn!” som i hennes öron på franska blev ”Vive la Reine! - Vive la Reine! d.v.s. ”Leve Drottningen!” vilket hos henne väckte stor uppskattning.
Hon kom att leva i Sverige till sin död på Kungliga Slottet 1860.
Trevligt skrivet! Jag kan, som infödd skånska, dessutom vidimera historiens spridning, jag fick lära mig detta i femte klass. Skånska uttalet av ’vi vill ha regn’ blir nämligen ’vivla räjn’ så det skulle kunna ligga sanning i det :-).