"… lite mörk och kulen men ändå så kär...”
Tyst nynnar jag den korta strofen igen och igen, men inte längre, för texten minns jag ej. Ute är det barmark och blött efter regnet och än så länge ingen snö som lyser upp. Snön som kom häromdagen försvann ju fort… Men man får kompensera sig med alla ljus och de adventsstjärnor som nu lyser upp fönstren här och var i grannskapet..
När jag tänker tillbaka finns en gemensam nämnare som genomgående har varit med alla jular – direkt eller indirekt – och det är KOL. Kol fanns länge med under min barndom och uppväxt på 50- och inpå 60-talet, Rasslandet och skrapandet när askan rakades i pannan och ljudet när mer kol tog fyr kan jag höra än idag, liksom mors mantra när vi var hos någon släkting ”Nu måste vi tänka på den senare delen. Det är dags och att gå hem och se till pannan innan den slocknar.” Det var inte bara kol och koks som det eldades med. Det fanns även något som heter brikette. Koks/kol/lbriketter. Många namn för samma sak. Briketter var en mängd kol pressat till ett större stycke.
På 40-talet när vintrarna var som kallast – jämfört med dagens milda vintrar, rådde det ofta brist på kol; då hade ännu inte eldning med olja kommit igång. Många gånger passade far på att ta hand om /skrovvirke från byggnadsplatser, sådant som ändå skulle slängas. Det dög utmärkt till att elda med inomhus under kyliga vinterdagar. Impregnerat virke, som det numera råder förbud att elda med, var mindre vanligt förekommande på 40-talet.
Första gången jag åkte utomlands var 1956 när jag besökte min brevvän Sheila och hennes familj i Bristol. Det var en för mig omtumlande upplevelse att besöka Sheila och hennes familj, De var sex barn i familjen; varav den äldsta var nitton och den minsta Muriel tre år. Jag tydde mig gärna till den minsta. Sommaren 1956 blev omvälvande. Plötsligt var Suezkrisen ett faktum. Familjen följde spänt nyheterna på tv och i tidningar. Janet den äldsta, sa til mig "There might even be a war, Karin”. Men jag tog det med ro, kanske berodde det på att hemma hade alla vuxna dolt för mig både att andra världskriget hade brutit ut och under åren som följde så talades det inte öppet om sådant som kunde oroa barn.
"Små grytor har också öron”. Jag minns knappt att min far blev inkallad tillmilitärtjänst "någonstans i Sverige”.
Frågan var nu: Skulle jag resa hem tidigare eller stanna som planerat?
När så ett brev hemifrån kom till familjen Gibbs bestämdes att jag skulle få stanna lite längre hos dem och vi skulle göra en resa tillsammans till London och besöka alla kända städer utmed kusten under färden. Mina föräldrar hade bestämt sig för att göra en båtresa med min tre år yngre bror som råkat bryta benet under en fotbollsmatch och båtresan skulle bli en rekreationsresa.
Mullret över krigsfarhågorna inför ett eventuellt krig med anledning av Suezkrisen förträngde jag. Suez var ju så avlägset. Min horisont var i sanning begränsad. Det var här och nu som gällde. London, vaktparaden vid Buckingham Palace, Madame Taussauds vaxkabinett. Det var Sheila och jag, hennes far, Mr Gibbs, Sheilas bror Melwyn och kusin Gloria, vi skulle alla åka i en skåpbil till London. Jag var eld och lågor detta var det mest spännande jag varit med om.
Via Muriel ,den minsta, kom jag lättare in i familjen och språket. Kvällstidningarna hade artiklar och bilder med svarta rubriker som "Wild Cat Strike”. Jag frågade Mr Gibbs vad det betydde. Han förklarade att det inte hade något att göra med några vilda katter som slogs, vilket jag förstås begrep, utan det handlade om olaglig strejk. Strejker avlöste ju varandra i England, det hade jag läst hemma i tidningarna. I det här fallet rörde strejken arbetarna vid några kolgruvor och deras framtidsutsikter. Återigen kol . Jag förstod att arbetarna vid kolgruvorna kände sig utsatta men det vidare perspektivet med vad förbränning av fossila bränslen och dess konsekvenser för klimatet och miljön, hade jag och inte många andra heller någon aning om då.
Att jag nu har tänkt till ett varv extra om kol, beror på att i dagarna har beslut fattats att Storbritanniens sista koleldade kraftverk ska läggas ned. En epok går i graven.