1989 besökte Frank Sinatra Sverige för andra gången. Han skulle sjunga på Hamburger Börs tillsammans med Liza Minelli och Sammy Davis Jr. och bo på Grand Hotel. Skyhöga biljettpriser avskräckte, men som 47-årig hängiven Sinatrafan och frilansfotograf bestämde jag mig för att åtminstone försöka fånga honom på bild.
På kvällen konserten skulle äga rum cyklade jag till Grand Hotel och sällade mig till den stora skaran av yngre autografjägare som trängdes framför entrén. Den livréklädda hotellvakten hade fullt sjå med att hålla ordning på flocken som överöste honom med frågor om när stjärnan skull kunna tänkas lämna hotellet, samtidigt som han försökte behålla sin strikta yrkesfasad inför hotellgästerna som regelbundet passerade.
För varje person som kom ut genom entrén kastade jag upp min lilla Contaxkamera i avfyringsläge men tvingades sänka den lika många gånger i besvikelse. Detsamma gällde autografjägarnas block och pennor.
Tiden gick och det började skymma så jag satte på kamerans blixtfunktion. Helt oväntat kommer Harry Schein ut med öppna armar inför uppbådet, vilket får många att sträcka fram sina block i tron att han på nåt sätt tillhör den amerikanska stjärntrion. När jag smäller av min blixt tar han en flickas block och säger: - Vad vill du jag skall skriva? Markis de Sade?
Efter detta sker allt i snabb följd. Först ut är Liza Minelli i keps. Hon ler precis som i filmen ”Cabaret”. Därefter kommer Sammy Davis men han är så liten att det nästan bara är hans hatt som syns när han kliver in i limousinen. Nu är spänningen på topp. Minuterna går, närmar sig alltmer showens utsatta tid på Börsen, men ingen ”Ol´ Blue Eyes” syns till. Bara skygga blickar från förvånade hotellgäster. En tjej frågar till sist hotellvakten om han vet vad som hänt och får till svar att han just fått höra från direktionen att Mr. Sinatra smitit ut genom hotellets ”säkerhetsutgång”. I besvikelsens dämpade sorl skingras så flocken.
På väg till min cykel nere vid Strömkajen ser jag i mörkret siluetterna av tre män som står och snackar med klar amerikansk accent, tycker en av rösterna låter precis som Sinatras. Jag grenslar cykeln med kameran i ena handen och när jag passerar dem bränner jag av en blixt i blindo och hinner bara höra ett överraskande:
- What the heck! Sen cyklar jag i ilfart till ateljén på Rindögatan och framkallar filmen, snabbkopierar bilderna på Schein, Minelli och Davis Jr. När jag kommer till sista exponeringen är spänningen så stor att handen darrar över framkallningsskålen. När bilden sen växer fram och jag får se resultetet brister jag ut i ett smått hysteriskt skratt; - Ha-ha-ha...He-He...Henry Kissinger!?
