Skådespelerskan Agneta Prytz var ett stort namn särskilt under 40- och 50-talen, men idag har hon nästan fallit i glömska. Men det ska vi råda bot på.
Själv kände jag faktiskt inte till Agneta Prytz mer än till utseendet; för var det inte hon som var den lila rödlätta, älskvärda tanten som var Lasse Åbergs mamma i filmen Repmånad? Jovisst! Agneta Prytz hette hon. Och hon gjorde en underbar rollprestation som Helges minst sagt omhändertagande morsa.
Lidingöbo var Agnetha Prytz och älskade maken Gösta Folke åtminstone sedan 1981. Kanske tidigare. När teatermannen Gösta Folke dog våren 2008 - tre månader före Agneta - så skrev nämligen grannarna på Lidingö, skådespelarparet Bertil Norström och Margreth Weivers, i en fin och innerlig minnestext i DN att de varit grannar och nära vänner med paret Folke-Prytz sedan 1981. Vem som kom först till Hersbyvägen framgår inte. Men i en villa på nummer 3 bodde i alla fall Agneta Prytz och Gösta Folke. Detta är nästan där Hersbyvägen når fram till Kyrkvägen och där Sagavägen börjar, nära Lidingö Centrum med andra ord.
Agneta Prytz föddes i Göteborg – Lilla London – 1916. Hon var dotter till industrimannen och diplomaten Björn Prytz som var beskickningschef/ambassadör i London under andra världskriget. I slutet av 30-talet började göteborgskan Agneta, då i 20-årsåldern, att studera dans för den kände tyske dansaren och koreografen Kurt Jooss, i ett gammalt engelskt slott i Londons utkanter. En av Agneta Prytz danskamrater var den åtta år äldre Birgit Cullberg minsann. Vid krigsutbrottet 1939 reste båda två hem till Sverige och bildade en dansgrupp tillsammans med Else Fisher, och fick snart jobb hos Karl Gerhard.
När jag tänker på Prytz som både dansös och skådespelerska så tycker jag mig se en viss likhet med suveräna Broadway-artisten och danserskan Gwen Verdon, även lite utseendemässigt. I alla fall på äldre dar. Nån mer än jag som gör den kopplingen?
Som dansös/revyartist hos Karl Gerhard i Stockholm såg man att Agneta Prytz hade en komisk talang och efter ett par år for hon hem till Göteborg och blev revydirektör på gamla Folkteatern som då låg vid Lorenbergsparken. Dock brann teatern ner precis innan premiären och ensemblen fick hyra in sig på seriösa Stenhammarsalen på Konserthuset vid Götaplatsen. Då döpte de - i sann göteborgshumor-anda - om revyn till ”Ur askan i elden” och bara namnet gjorde att succén var given i Göteborg.
Chefen för Göteborgs stadsteater, Torsten Hammarén, blev förtjust i den drygt 25-åriga talangen Agneta Prytz och fick med henne till intilliggande Stadsteatern. Genombrottet fick hon i februari 1943 i ”Månraketen” av Clifford Odets. Elis Andersson i Göteborgs-Posten skrev:
”Hon hade hejdat sin våldsamma uttryckslust och lyckades hålla styr på till och med de livliga ögonkasten. . . Både innerligheten i tonfallen och en plötsligt lösgjord, avväpnande replik behärskade hon säkert och eftersom hon rörde sig väl och talade bra, kände man sig rätt övertygad om att Stadsteatern skulle få en hel del glädje av henne.”
Det blev dock inte så väldigt många roller på Göteborgs stadsteater, hon stannade bara till 1946 och hann väl med två stora roller till, tror jag; titelrollen i ”Eurydike” och i komedin ”Jason”.
Hon återvände till Stockholm för att spela revy hos Kar de Mumma i två år. Och blev verkligen den komedienn som vi känner henne som. Det är som Uno Myggan Ericson skrev i sitt nöjeslexikon: ”Främst har Agneta Prytz skördat lagrar som komedienn med gnistrande temperament och ironiskt bett i repliken. Som Beatrice i Mycket väsen för ingenting (1949) och Belisa i Lope de Vegas Järnvattnet i Madrid (1951) på Malmö Stadsteater visade hon sin känsla för stilkomedi.”
Malmö gjorde och bland annat också rollen Ado Amie i musikalen ”Oklahoma!”, 1948. 1951–57 var Agneta Prytz leading lady vid Uppsala Stadsteater, då ledd av hennes make sedan 1947, skådespelaren, regissören och framförallt teaterchefen Gösta Folke. Exempel på framgång i Uppsala för Agneta var ”Markissinnan”, som hon tidigare gjort i Malmö, och rollen som Jeanne d’Arc i ”Lärkan i skyn”.
Något om Gösta Folke, den store teatermanen: 1959 regisserade han My Fair Lady på Oscarsteatern. Året därpå blev han chef för Malmö stadsteater. Detta erkänt svåra pastorat lyckades han genom showmanship och diplomatisk finess förvalta i hela 17 år - ett svårslaget rekord, skriver Myggan. På somrarna regisserade han filmer.
Gösta Folke var stormästare inom teaterorden TSO. Han omtalas som en väldigt varm och omtänksam människa i Expressen efter sin död. Och framför allt som en av de mest respektingivande teaterpersonligheterna.
Självklart var Agneta Prytz på Malmö Stadsteater igen, när maken Gösta var chef där. En noterbar roll för Agneta där var som Martha i ”Vem är född för Virginia Wolf?”, så hon har inte alls bara gjort lättsamma komedier minsann. Agneta Prytz har gjort hur mycket som helst.
Bland senare produktioner kan märkas syster Ratched i ”Gökboet” (1975) och hon var med i farsen ”Det stannar i familjen" på Folkan 1988.
På film har hon haft ordentliga roller i "Kvarteret Korpen” och som Fina Kajsa i ”Utvandrarna-Nybyggarna” och – som sagt – Repmånad.
I våras skrev vi om Ernst-Hugo Järegård här i serien Kändisön. Har sonen Johannes, som bor här på ön, några minnen kring Agneta Prytz eller Gösta Folke? Vi kontaktade honom och han säger så här:
Gösta Folke var teaterchef vid Uppsala Stadsteater under 1950-talet och blev chef för båda mina föräldrar, Ernst-Hugo och Karin, när de som unga blev anställda där. Även Ingvar Kjellson och hans hustru Meta Velander, samt Jan-Olov Strandberg, alla nära vänner till paret Järegård, var samtidigt anställda på teatern i Uppsala och hade Gösta Folke som chef.
Jag och min mor Karin tyckte därför att det var ett lika oväntat som lustigt sammanträffande, när vi såg att paret Prytz-Folke, som båda dog 2008 (10 år efter E-H) kom att inneha sin gravplats precis bredvid Ernst-Hugos grav på Lidingö kyrkogård. Dessutom med en snarlikt utformad gravsten.
Tack, Johannes Järegård.
Agneta Prytz var en färgstark kvinna, inte bara till hårfärgen. När hon och maken inte var i villan Lidingö så var de gärna i Algarve i Portugal där paret hade sitt sommarparadis.
