Efter mitt avgörande drömmål för Bergsätra IF, eller ”Biffen” som laget brukade kallas, blev jag värvad av Nysätra IF. Jag accepterade erbjudandet delvis för att jag tyckte dom hade skarpare tröjor. Lagledaren Perko bodde vid en liten äng som fungerade som träningsplan med hemsnickrade plank-mål utan nät. På hans tomt hängde alltid torksträcket fullt av nytvättade lagtröjor på rad, med den klassiska kryssnörningen i halsen.
Granne med Perko bodde en tjej i vår egen ålder som kallades ”Stångan”. Hon hade en jättelik schäfer som hette Morro och alltid kom utrusande när vi tränade och hoppade vilt efter bollen. Jag som var lite hundrädd blev naturligvis skitskraj men ville samtidigt inte visa det inför dom andra. Jag var även väldigt imponerad av att den där tunna tjejen hade sån makt över honom för han slutade tvärt när hon kallade på honom. Men detta hände dessvärre inte så ofta och jag anade att hon hade upptäckt min rädsla och njöt lite av att bevittna den.
Där borta på ängen började sakta vårt stora bollintresse alltmer övergå till ”andra runda former” i samma takt som antalet tjejer dök upp som åskådare. Förutom ”Stångan” var det Katja, en vacker mörk tjej som ofta hade sina tjejkusiner på besök. En annan var den utmanande Bibbi som bodde ensam i en liten stuga inne i skogen en bit därifrån. Hennes farsa var sjökapten och befann sig oftast ute på långa resor över hela världen. Någon morsa hörde vi aldrig talas om.
Efterhand kom detta gäng att utökas av några tjejer med olika svenska dialekter, som inte alls tycktes visa något intresse av vårt bollspel, utan snarare gjorde allt för att locka oss därifrån. Det var tuffa, socialt missanpassade tjejer från det beryktade Skärsätra Flickhem, som låg i närheten av där jag bodde.
Vi började alltmer slarva med kvällsträningen och begav oss istället till Kottlasjön. På kvällarna där hade vi hela Badberget för oss själva och kunde leva rövare bäst vi ville. En kväll fick ”Stänken” för sig att slänga ”Stångan” i sjön med kläderna på, vilket han med hjälp av ”Grotte” också gjorde. När hon kom upp sa hon bara att det var rätt skönt i vattnet, så då åkte hon i en gång till.
Efter detta fortsatte det med de andra tjejerna som under lite delvis lustfyllda skrik förgäves ”försökte” komma undan. Av alla var det till slut bara en som förblev torr. Det var en krallig tjej från flickhemmet som kallades ”Dängavinsky”. Hon gjorde verkligen skäl för sitt namn där hon for fram som en riktig sovjetisk proffsbrotterska. På mej fick hon in en rejäl nacksving så jag tappade min fina dop-amulett av silver som jag burit i en tunn kedja runt halsen. Den studsade nerför berghällen som ett klingade mynt och försvann ner bland näckrosor och gäddnate. Jag berättade det aldrig för någon, tyckte det var lite pinsamt och sa bara att det var en enkrona som åkt ur fickan.
Men en kväll när vi bara var killar vid Badberget och näckade så försökte jag lokalisera platsen där jag trodde att min lyckomedaljong skulle ligga. Jag dök flera gånger, det kändes som om något drog, ja nästan som att en saknad liten del av mej själv låg kvar därnere i mörkret. Men jag hittade den aldrig. Kanske var det straffet för att jag helt lagt av med fotbollen och än en gång så lättjefullt ”bytt lag”? Ja, jag brukade faktiskt tänka i liknande banor.
