Det är en tidig måndagsmorgon i september, och jag befinner mig på väg till jobbet. Solen står lågt på himlen, och gatorna börjar fyllas med människor som hastar mot sina arbetsplatser. Hösten har slagit klorna i staden. Luften är krispig och fräsch, men den bär också på en dämpad melankoli av själar som återvänder från sina, ofta korta, semesteräventyr. Morgonen är ett skådespel, och varje ansikte som passerar förbi är en del av denna komplexa mosaik av känslor och rutiner.
De första människorna jag möter är studenter. Deras ögon är fortfarande halvvakna, men ett och annat skratt hörs när de diskret viskar om förra kvällens fest. Det är en osäkerhet som genomsyrar dem, de balanserar på gränsen mellan liv och plikt.
Längs trottoaren hastar en kvinna förbi med sin telefon klistrad mot örat och jag hör hur hon pratar med en kollega om projekt som tydligen inte har tid att vänta. Tonen på hennes röst avslöjar en lätt utmattning. Ändå, om jag är uppmärksam, kan jag ana en glimt av hopp mellan suckarna, kanske hennes hårda arbete äntligen ska ge henne den där möjligheten att kunna sakta ner. Jag stannar och ser efter henne, och en tanke slår mig: I det ekorrhjul vi alla famlar runt i, försöker vi ständigt att fånga den där vardagliga känslan av lycka. Men är vi verkligen olyckliga, eller är det bara livets realiteter som ständigt är där och petar på oss med sina pekpinnar, och ska det ingå att de ska vara tråkiga och speciellt avslöjande på morgonen i form av utmattande ansiktsuttryck?
Tåget är en annan värld. Här är alla fokuserade, förlorade i sina tankar, sina telefoner eller i den tysta musiken som strömmar ur hörlurar. Det är som en kollektiv tystnad, där ögon möts för en kort sekund bara för att snabbt vända bort. Varje ansikte berättar en egen historia, en egen kamp; en ung kvinna som ser rastlös ut, en medelålders man med en trötthet som är påtaglig i hans avspända hållning och en kvinna som har slumrat och förmodligen missat sitt stopp. Trots detta finns det något gemensamt; en längtan efter att finna en mening i den grå vardagen. Och det sorgliga - längtan efter arbetsdagens slut.
Mötet med en äldre man vid en busshållplats fångar min uppmärksamhet. Han står avslappnat i sin kostym, med rynkor som vittnar om ett liv av arbete och ansvar. Runt omkring honom sveper ungdomarna ivrigt förbi. Men när våra blickar korsar väg, möts jag av morgonens första leende. Kanske landar det i att han är på väg till samma trygga möte han har haft i flera år, eller så kanske han bär på tankar om pension och en framtid fylld av frihet. Oavsett vilket finns det en underlig kontrast mellan vår tillvaro; jag, kvinnan och studenterna rusar framåt, medan han i viss mån står still.
Visst, vi kan se trötta och slitna ut på utsidan, men på insidan är det klart, i vårt ekorrhjul av rutiner och plikter, finns det stunder av lycka. Vi påminner oss om att det finns liv utanför arbetsplatsens väggar, att våra drömmar och passioner förblir levande, om än dolda mellan morgonens kaffekoppar och arbetsuppgifter.
Vi lever för de korta pauserna där vi kan andas och drömma oss bort medan vi navigerar genom denna urbanska djungel av arbetskrav och förväntningar på dagarnas innehåll. Vi finner styrka i vår gemensamma kamp, vår strävan efter att göra det bästa av varje dag.
Kanske begär vi därför för mycket av varandra, speciellt på morgnarna, när vi söker och samtidigt tvingar fram falska leenden. Ingen orkar, ingen vill. Folk har inte vaknat. Om än knappt vid liv. Kvinnan vet inte om hon får den där pausen. Jag vet inte om jag orkar möta blickar imorgon bitti. Därför är kanske fredags-eftermiddagen dessutom så upplyftande. Frågan som förblir obesvarad är ändå, är det för att vi för två dagar senare är fria från våra påtvingade arbeten? Eller för att vi bara fungerar så?
Sammanfattningsvis kvarstår hoppet. Det vi fyller ut med valfri glädje mellan arbetspassen och vardagen. Låt oss därför få se deppiga ut kring morgonkvisten, det är uppladdning. Men även det här kvarstår; Människan ska vara trött på morgonen, ha ett halvtrist jobb som vi drömmer om inte är det och vara lättad när fredagen infinner sig.
Så är det bara.