Det började innan jag ens kunde läsa och skriva. Själva ordet hörde jag ju dagligen uttalas i olika sammanhang. Inte minst i aftonbönen jag bad vid sängdags som löd:”Gud som haver barnen kär se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader Vår. Innan jag fick veta betydelsen av barnen kär i detta sammanhang trodde jag att det gällde mej och min storasyster. Att just vi två kunde vara lyckliga att befinna oss i Guds trygga händer.
Andra gången det hände var när jag började skolan. Då kunde jag redan både läsa och skriva och börjat förstå vad mitt efternamn kunde ställa till med. Fröken skulle för första gången ropa upp alla namn på barnen som stod på listan hon hade framför sig. Det var två som började på A, en på B, o.s.v. tills hon kom till K och tvekade lite innan hon frågade vem som var kär? Ivrigt räckte jag upp handen och svarade; - Jag, jag! Hela klassen skrattade.
Tredje gången det hände var den mest pinsamma och ångestfyllda. Vi befann oss på Bosöns idrottsanläggning där vi skulle spela handboll mot en parallellklass. Vår miltäriskt stränge gympalärare magister Carlsson ropade upp namnen på spelarna i de båda lagen. När han kom till mitt hördes en mörk, kraftfull stämma från motståndarlaget: - Kär!, Va´ kissi´t! Några hann fnissa lite innan magister Carlsson röt till med sitt; -Tysstnad!!! På rösten hade jag känt igen vem det var som orsakat magister Carlssons irritation. Det var den där fräcka retstickan som alltid gav sig på någon på rasterna och som alla var lite rädda för. Men det värsta var att jag kände mig medskyldig i den nu aktuella situtionen eftersom det var mitt efternamn som orsakat det. Och det allra värsta var killens egna ord, det kränkande; - Va´ kissi´t! Visste han? Att jag fortfarande till och från var sängvätare? Vilket gjorde att jag inte vågade sova över hos kompisar. Tänk om han visste? och spred ut det i skolan!Vilken katastrof! Då skulle jag aldrig våga komma tillbaka.
Men det hände inget som tur var. ”Ungtuppen” hade fullt upp på rasterna med sina andra hackkycklingar.
Åren gick och kommentarerna växlade om mitt lustiga efternamn som vår familj var ensam om. Åtminstone på Lidingö. Till sjöss som ”mäss-kalle” blev jag bara ”Kalle” Och som cowboy i USA ”Mr. Kar”, vilket lät precis som deras ord för bil.
Vändningen till det bättre inträffade först i början av tjugoårsåldern. Det var på den tiden då man ännu beställde biobiljetter via sladdtelefon. Ofta fick jag då bokstavera mitt efternamn, ibland även upprepa det eftersom personen ifråga tyckte sig ha hört fel. Men en gång när jag skulle bjuda en flicka på en biopremiär och sa mitt efternamn undrade damen i luren om hon hört rätt: - Sa du kär? - Ja, svarade jag. - Åh, så vackert! Det måste du vara väldigt stolt över att heta. - Ja-a, svarade jag förvånad. - Nu är jag det. Och på den vägen blev det.