Jag läste i veckan att Quincy Jones gått bort. Han var en mega mogul inom musik. Jag bläddrade förbi hyllningar blandade med sorgestunder från folk runt om i hela världen. Dagen efter stannade det upp lite grann och andra nyheter flödade in och tog över. Och då var det nästan som bortblåst.
Det är lite traumatiskt det där. Speciellt när det gäller människor i vår närhet. Ena dagen är dem här, andra inte. Och världen stannar, oempatiskt, inte upp för det. Det är naturligtvis en chock.
Det är en underlig känsla när en kändis går bort, särskilt en sådan som har fyllt våra liv med glädje och magiska stunder genom filmer, serier eller musik. När vi sörjer slår vi på vår favoritserie med tillhörande favoritskådisar. För att känna trygghet. Vi vänder oss även till musiken. Vilken kraft den är. Vi går genom separationer och skriker ut vår sorg genom Janis Joplins känslosamma röst, eller eldar på vårt ego som singlar med Beyonces ”Single ladies” när vi är på krogen.
Många av oss stannar upp när någon vi ser upp till går bort, tittar på skärmen eller i tidningen, och inser att ett stycke av vår barndom eller ungdom har tystnat.
Jag har funderat många gånger på vilka mina kort är. Vilka är personerna där ute, som jag inte känner, men som jag tycks lärt känna vilka de är som personer genom deras musik eller filmer. Och hur har de påverkat mig genom åren? Jag är tveklöst en nörd när det kommer till kändisar jag själv ser upp till. Jag kan sitta i timmar och lyssna till eller se på deras verk. Men jag sitter därefter än mer timmar och ser på intervjuer, bakom kulisserna och studerar vilka de är som personer. För att för min del, blir de mer än en vanlig kändis, de blir ju en del av min vardag. Och jag vill tycka om dem, hålla med dem, ha liknande värderingar och se samma konstnärliga perspektiv som dem! Vi ska vara ett, jag och dem. Den musiken eller dialogerna vi delar sedan i låtarna eller filmerna, blir desto djupare och mer personligt.
Jag tänker även på vilka kändisar vars liv och bortgång fortfarande påverkar generationer av människor. Prinsessan Diana, Robin Williams eller Matthew Perry. Alla tre var olika men lämnade ett otroligt avtryck på världen. Om man så kände med Dianas oändliga medlidande och förståelse och kärlek för människor, eller skrattade och sörjde med Robin Williams berättelser och kloka ord eller kunde relatera till Matthew Perrys kämpande med alkohol beroende och känslan av tillhörighet, så påverkade de oss.
Puh, jag vet, det var en lång jäkla mening. Men ibland får man göra så.
Jag har förstått att många inte riktigt förstår de som lämnar blommor för sina ”kändisar”, gråter ut i TV eller ser upp mot himlen i en klunga på bilder. Men det är inte konstigt. Inte alls. Det som gör dessa förluster så smärtsamma är att vi bygger relationer med dessa karaktärer. De är en del av vårt liv, som vi växer upp med och lär oss av. Vi bör hylla dem genom att njuta av deras verk.
De har faktiskt skapat konstnärliga arv som vi kan njuta av, långt efter de lämnat oss.
Jag har sörjt för Maya Angelou, poeten, författarinnan, dansösen, essäisten, dramatikern och mycket mer därtill. Jag upptäckte henne sent i livet, men hon är idag en del av mig. Vilken kvinna och vilket avtryck hon gjort på världen. Och mig. Här i lilla Stockholm. På fiket. Just nu. Eller Dean Martin, Elvis, prinsessan Diana, Matthew och Robin.
Jag har några kvar som jag räds för att förlora. Och jag blir ibland stressad av tanken. ”Är Anthony Hopkins redan 80?! Ska Ian Mckellen verkligen hinna med en sista Gandalf tolkning?”
Men jag hyllar dem nu när de är i livet som jag kommer sörja för dem sedan. Och det är en salig blandning. Här är ett urval av dem;
Hyllning: Beyoncè, Harrison Ford, Anthony Hopkins, Ian Mckellen, Kate Winslet, Bill Nighy.
Låt oss vänta, ett tag till.