Nära livet

Jumpa på isflak, en farlig hobby.

Om Lilla Värtan frös till nån vinter på 50-talet brukade vi smågrabbar lira hockey nere vid Skärsätra båtbrygga. Ploga upp en spelplan där vi placerade våra hemsnickrade målburar. Men när vi närmade oss tonåren ökade spänningskraven markant och vi började ”jumpa”, som det då kallades att hoppa omkring på isflak. Eftersom lastfartyg regelbundet passerade utanför Lidingö och lade till i Frihamnen på andra sidan, flöt det alltid omkring isflak längs den öppna farleden. Många av de äldre grabbarna tävlade om vem som vågade närma sig denna utan att ramla i.

De brukade berätta hemska historier om olyckstillbud som fick oss yngre att rysa, men dessvärre inte enbart av skräck. Enligt historierna som florerade var det flera som varit en hårsmån från att drunkna. Som den att Kjelles lillbrorsa en gång hamnat under ett flak innan någon blixtsnabbt doppat ner sin arm i det iskalla vattnet och med handen ”lyckats kroka fram honom i kalufsen”. - Tur att han inte var snaggad som Kjelle!, hade nåt ljushuvud sagt efteråt, vilket brukade locka nya åhörare till skratt.

Framöver kom jag också att bidra med en händelse som skulle leva kvar i historiekretsen. Det var den gång jag som siste man, nästan stel av skräck stått kvar på ett isflak och tvekat efter att alla raskt hoppat över till ett annat som var större. Dom stod och skrek att jag skulle skynda mig eftersom vi var på god väg att glida ifrån varandra. Så till sist tog jag sats och hoppade, men när jag landade på yttersta kanten av deras flak brast den så jag föll i vattnet. Som tur var hade jag hunnit få ut armarna och med dessa mirakulöst nog lyckats hålla mig kvar med huvudet ovanför vattenytan och benen sprattlande som en fisk. Leffe som stod närmast slet snabbt av sig sin stickade ”Snoddas-halsduk” och langade iväg mot mig. Jag fick tag i ena ändan med min högra hand och snodde den runt handleden, sedan lyckades han med de andras hjälp dra upp mig på flaket.

Chockade av det inträffade tog vi oss snabbt iland via den fasta isen, och stelfrusen stapplade jag uppför Sveavägs-backen till föräldrahemmet. Jag smög in via köksingången, uppför den trånga kökstrappan till mitt pojkrum som låg intill badrummet. Låste om mig, spolade på varmvatten i badkaret och kröp ner. Där låg jag som i trance och tinade upp, när mamma knackade på dörren och undrade varför jag inte kommit in och hälsat på deras gäster därnere?   

Jag minns inte min snabbpåtänkta nödlögn, bara att jag aldrig skulle komma att berätta för mamma om denna fasansfulla händelse. Tyckte att jag redan hade oroat henne mer än tillräckligt med flera dumdristiga tilltag.