”I begynnelsen var Ordet”. Så lyder inledningen till Johannes evangelium i Bibeln. Hade jag redan i mina första levnadsår kunnat läsa, hade jag nog bytt ut ”Ordet” mot ”Bilden”. För så var det för mig, och förresten är för alla, som öppnar ögonen första gången. Sen att man inte minns bilden i fråga är en annan femma. Men i mitt fall skulle den komma att bli avgörande för mitt yrkesval i vuxen ålder.
Sedan den ”digitala revolutionen” ägt rum lever vi i ett bildflöde som aldrig förr i historien. ”Den visuella upprorsmakaren i dramat” är kameran. Själva ordet kommer från latinets camera som betyder ”rum, kammare”.
Den allra första metoden att åstadkomma en projicerad bild i ett mörkt rum skedde med en s.k. camera obscura. Den i sin tur utgör principen för en ”hålkamera”, där ljuset utifrån passerar genom ett litet hål i en mörk låda eller rum och projicerar en upp-å-nervänd bild av motivet utifrån. Det påstås att detta fenomen ”uppfanns” redan 500 år f. Kr. och långt senare kom att användas av bl.a. konstnärer som grundläggande hjälpmedel till deras bildframställningar. Bland många andra av Leonardo da Vinci.
Dessa spännande saker fick jag veta för allra första gången när jag utbildade mig till yrkesfotograf 1970-73. Det ingick i ämnet Fotohistoria som var jätteintressant och lärorikt. Idag har fenomenet camera obscura fått en renässans, framför allt i USA där många använder sig av ”pinhole cameras” att framställa sina utställningsbilder på gallerier med.
Många av dessa bilder får en något gammaldags, lite ”drömsk” prägel eftersom det ofta är lite si och så med skärpan. Ovanstående hålkamerabild från nätet är tagen1990 i ett snöigt Central Park N.Y.
Ända fram till 2000 fotograferade jag och framkallade mina svartvita bilder helt analogt i mitt mörkrum i källaren. Det var en tidsödande, magisk process och ett hantverk som jag kan sakna, i dagens supersnabba och enkla sätt att få fram en bild i fullt dagsljus. Borta är det stora tålamod som krävdes av processen, väntan och längtan efter att till sist få se slutresultatet. För att inte tala om besvikelsen om inte detta blev vad man förväntat sig. Då var det bara till att, som Sven-Ingvar sjöng ”Börja om från början...”.
Idag tar jag nästan alla bilder med min lilla rektangulära glasbit jag kallar Ajfån.
Dessa digitala bilder är uppbyggda av kvadratiskt likformade pixlar. Till skillnad från de mångmiljoners små individuellt olikformade silverkorn i den analoga filmemulsionen, som vid extrem uppförstoring gjorde allra minsta retuschförändring i bilden möjlig att upptäcka.
Dessa avslutande ord är från tidskriften Digital Fotografi.
I takt med att antalet gratis bildbehandlingsprogram har ökat, har det också blivit vanligare att bildbehandla – och manipulera – sina bilder. Det betyder att det i dag är nästan omöjligt att vara säker på att en bild inte ljuger.