”Mammas köttbullar”. ”Pappas Jansson”. ”Mammas revben”. ”Mammas ris a la Malta”. ”Pappas tura över till Danmark för att inhandla den danska ölen som är given på vårt julbord år efter år”. ”Julklappsspelet som gör sig hörd utanför av skratt och återspegling från Estrad i form av ”Räknas det om den kommer på golvet”?.
Förväntan inför allt det här på tåget på måndagsmorgonen. Min sambo köper kanelbullar på centralstationen medan vi väntar på tåget. Jag ser ut över den mixade julpåsen av människor som rör sig över tysta perronger. Alla är på väg bort. Vi delar samma längtan. ”Jag ska få åka hem och träffa min familj”. ”Nu har vi allting framför oss”.
Nu är det fredag kväll och lördag eftermiddag går tåget tillbaka upp till Stockholm igen, även det hem. Men ändå inte. Det blir en sorg som lägger sig över mig. Tynger mitt sinne och axlar. När ses vi igen? Jag vet inte. Vart tog tiden vägen? För varje år som går, och ju äldre mina föräldrar blir, ju tyngre är avskedet. Mitt hjärta likaså.
Men jag ska försöka glädjas åt dessa dagarna, och denna julen med. Åt mammas och pappas otroliga omtänksamhet för sin omgivning. Hur de fixar, förbereder och går an med allt vad julen innebär, men även hur de rår om min sambo och ser till att vi har det bra.
På tåget upp ska jag hålla kvar vid känslan jag fick när jag såg dem möta oss på Helsingborgs centralstation på måndagsförmiddagen, och stöta bort tårarna längs våra kinder när vi skiljs åt imorgon.
Pappa snarkar lätt i sovrummet och mamma har även hon somnat. Min sambo sover tungt i uterummet. Det är bara jag uppe, med den sista disneyfilmen i form av snövit som spelas i bakgrunden. Jag tar till mig det sista av allt innan vi åker.
Och det slår mig ännu en gång. Vart fan, tar tiden vägen?
Med det avslutar jag 2024 års krönikor. För ännu ett år har passerat. Jag vill bjuda på en liten karamell i form av en julig novell som jag hoppas kan mätta ert läsöga:
God fortsättning. Gott nytt år, och tack för det här året!