Det var en kylig novemberkväll när jag kom in på Stockholms universitet, med hjärtat som bultade av förväntan. Jag hade längtat efter denna dag i flera månader. Kursen i professionellt skrivande var mer än bara en möjlighet att fördjupa mina kunskaper; det var en chans att omfamna min kärlek för ord och berättande. Jag föreställde mig hur jag skulle sätta mig i klassrummet, omgiven av likasinnade, och tillsammans utforska vårt kreativa språk.
Efter ett kort upprop lade jag märke till två danska tjejer som också verkade ha sina egna förväntningar. Men när lektionen började insåg jag snart att läroplanen var helt olik mina tankar. Istället för att fokusera på att utveckla vårt eget skrivande, verkade kursen istället rikta sig mot tekniska aspekter och akademisk form. Jag sneglade på de danska tjejerna och såg deras uppenbara förvirring. Hur skulle de kunna skriva informativa texter till myndigheter när de knappt kunde prata svenska? Jag var osäker på om jag skulle skratta åt deras situation eller gråta över min egen.
Något måste verkligen ha missförståtts, eller?
En del av mig kämpade för att anpassa sig och hitta glädje i det som presenterades, medan en annan del av mig, den som hade haft helt andra förväntningar, sörjde.
Det kändes som jag satt i ett rum där jag inte hörde hemma. Jag tittade på mina övriga medstudenter som flitigt antecknade och verkade helt engagerade i diskussionerna. Samtidigt kände jag hur min entusiasm långsamt försvann. Jag insåg att jag stod inför ett vägval – att stanna kvar och kämpa för något som redan kändes fel, eller att gå vidare och lämna.
Vid rasten tog jag tillfället i akt och gick fram med gråten i halsen för att förklara min upplevelse. Läraren svarade spydigt att kursinnehållet var klart definierat i kursupplägget. Jag höll dock inte med. Jag tackade läraren, som såg överraskad ut, och lämnade klassrummet. När jag stängde dörren såg jag att danskarna också gått fram till kursledaren.
Jag undrade vad de hade att säga.
Utomhus, i den friska luften, kände jag hur tårarna brast. Jag hade verkligen sett fram emot detta, men nu kände jag mig som en misslyckad person som inte ens klarade av att stanna en dag. Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Vid tågstationen intalade jag mig själv att det är okej att ibland behöva pausa och ompröva sina beslut.
Ibland kan det svåra valet vara det mest befriande.
Och helt ärligt, tror jag inte att danskarna heller fullföljde kursen.
Häromdagen var jag inne i kursportalen för att fräscha upp mitt minne inför denna krönika, och då tyckte jag mig se att kursinformationen blivit omformulerad.
När en informativ text för en kurs i professionellt skrivande behöver skrivas om och förtydligas, är nog ironin som allra mest slående.